Skamlös reklam

Årets statistiskt säkerställda biobesök är avklarat. Valet föll på ”Pride” och det var Bill Nighy som fällde avgörandet. När jag nu ska recensera filmen får jag lite problem, eftersom det är en del som skaver i berättandet. Hur man karaktäriserar en grupp människor; vare sig det gäller flamboyanta bögar eller inskränkta landsbygdsbor, det tenderar att balansera på en väldigt smal linje. Ett litet steg över den linjen blir buskis, kränkande och fördummande. Om gruppen är nödvändig för dramatiken måste den ändå särskiljas, med risk för ovanstående.

I det här fallet är det inte mycket att fundera på; historien är sann och de flesta karaktärerna verkliga personer som lever idag. Det fanns verkligen en LGSM, Lesbians and Gay men Support the Miners, en stödgrupp som samlade in pengar till de strejkande gruvarbetarna i Dulais, Wales. Flera av huvudpersonerna presenteras i den här artikeln från The Guardian. Läsvärd!

Berättandet är lite udda i filmen, det är inte en lång uppbyggnad till en stor klimax där hjältehornen eller smörstråkarna kommer in. Snarare får vi följa personerna i flera olika trådar där upplösningen i ett scenario kommer i förbifarten i ett annat. Splittrat, men inte oangenämt. Lite smetigt blir det ibland och som hittepå hade det nog varit rätt påfrestande eller rentav otrovärdigt.

Hur många huggkubbar blir det för ”Pride”? Mja, fyra av fem, faktiskt. Mest för att historien är fantastisk och väl värd att uppmärksammas. Gå för all del och se den,världen verkar lite, lite bättre en stund och det är ju välgörande i detta mörkrets tidevarv.

”All out! Dancing in Dulais” är gruppens egen dokumentär från 1985, och den ska du inte se i förväg om du tänker se ”Pride”. Biofilmen har en hel del nyckelscener tagna direkt ur verkligheten.

Ser man på, även DN ger en fyra i betyg. Med ungefär samma invändningar. SVD klämmer till med en femma; fast det är fem av sex, det. Och de poängterar förstås det socialistiska understråket, något som är väldans nertonat i filmen. HD sätter inte siffror men gillar’t och konstaterar att verklighetsförankringen lyfter det som kunnat bli en gräddbakelse med maränger, marsipan och tryfflar. Expressen fylls av hopp och säger fyra av fem, men Aftonbladets webtevespektakelspelare startar automatiskt så dit länkar jag inte, minsann. Otyg!