Jag fick lust att bidra med några ingångar, odling är superintressant och har så många bottnar, det kan vara både navelskåderi och revolutionshandling i ett.
Å den ena sidan; det är rätt behagligt att drömma odlingsdrömmar när man ligger på kökssoffan och det är femton grader kallt ute. Läsa frökataloger, leta ekologisk plant; aldrig, aldrig är trädgården så vacker och läcker som i mina fantasier under vintern. I drömmarna bygger jag världens åttonde underverk, i realiteten är det en evig kamp med sniglar och med klockan, min växtzon och min energi har verkligen sina begränsningar båda två. Men jag njuter av drömmarna, lika mycket som jag njuter av att plocka in min härproducerade squash och slänga den i stekpannan med en näve kryddor från min taniga lilla örtagård. Odling kan vara ren terapi och jag glömmer fort det där som sniglarna hann sätta i sig först.
Å den andra sidan; odling kan vara en verkligt politisk handling, kolla när Ron Finley pratar om begreppet food deserts i södra Los Angeles och levererar fantastiska oneliners om urban gardening:
Growing you own food is like printing your own money
We need to become ecolutionary renegades … gangsters. Gangsta gardeners. We gotta flip the script of what a gangster is. If you ain’t a gardener, you’re not a gangster. You gangsta with your shovel. Let the shovel be the weapon of your choice.
If you wanna meet me, come to the garden with your shovel. And we can plant some shit.
En annan ingång står Roger Doiron för, här är han med sin subversiva odling:
När du odlar din egen mat stökar du till världens maktbalans, för du tar tillbaka kontrollen över ditt mest grundläggande behov från den globala livsmedelsindustrin. Han kopplar också ihop vad vi lägger på tallriken med klimatkris och konstiga könsroller; det är värt att lägga arton minuter på Doirons välkomponerade och väldigt roliga föredrag.
Jag har letat efter ett citat som flimrade förbi på nätet, men hittar det inte så tyvärr kan jag inte kredda upphovsmannen, såhär uppfattade jag en föreläsare på en försvarskonferens nånstans:
Det land som inte har en anständigt fungerande livsmedelproduktion inom sina egna gränser har heller inget försvar att tala om.
Basta! Odling är både meditativt pyssel och mänsklighetens framtid, utmålad som antingen utopi eller dystopi. Det ska bli kul att lyssna, Johanna.
… i kommunernas Hunger Games. Vi hoppas alla på inflöde av folk och pengar. Ber desperat om. Prövar vad som helst. I det perspektivet ter sig valet av fokus; skidor i Dalarna, som väldigt, väldigt rimligt. Sedan kan annat vara helt galet. Men sällan hör man någon ironisera över att staten lägger 7,5 mdkr per år i hyra i Sthlm, Solna, Sundbyberg. AKB:s säjning om fjällen bevisar för övrigt att Falun faktiskt behöver just ”sättas på kartan”. För några i alla fall.
7,5 mdkr = 25 stycken Falu-VM per år, om jag lyckades knappa rätt. Så många nollor!
Jag fick svar på tal, det var trevligt:
@Kulturchefen falubor tycker Skid-VM är jättekul, men flera anser inte att invester i hoppbackar står i proportion till ev kommunal vinning.
Peter tyckte också att jag skulle läsa Jens Runnbergs texter om investeringarna inför skid-VM i Falun. Hade det varit bättre att satsa på anläggningar med eftersatt underhåll, kommunal kärnverksamhet, var det korkat med investering i hoppbackar ungefär. Det kan jag visst göra (hade faktiskt redan gjort, jag håller en bukett ledarskribenter i flödet) men det var inte det jag menade med slentriankritik. Såvitt jag som icke dalarnabo kan bedöma håller Runnberg en hygglig kunskapsnivå som bas för sina åsikter och uppfyller sitt uppdrag bättre än många av sina kollegor.
Problemet jag ser är att kommunen i allmänhet och kommunpolitiker i synnerhet betraktas som lite korkade. Lättlurade. Dom gillar Mello, investeringar i långsökta projekt, dom är glada när det händer nåt. Dom blabbar om självkänsla, behovet av att sätta kommunen på kartan. De jobbar med sitt varumärke, dom vill bli attraktiva. Åh, så fånigt, se hur de krumbuktar sig för att bli populära. Särskilt landsbygds/inlands/glesbygdspolitiker framställs gärna som lite pantade. Tropikhjälmsjournalistik är regel snarare än undantag om de skildras i riksmedier, men de blir ofta lika illa tilltygade lokalt och vid köksbordet.
Runnberg gör rätt utifrån sitt perspektiv och uppdrag; han vill granska offentlig sektor, hur politikerna i Falun hanterar skattemedel. Men han faller tyvärr in i samma kör som andra mindre nogräknade sångare, oavsett sin ambition.
De allra flesta kommuner har samma bekymmer. Det är för få som är med och betalar, befolkningen omfördelas i landet, behoven av och kraven på service ökar samtidigt som simhallen och skolan med byggår 1962 tjänat ut, kapitalet urholkas och marginalerna krymper. Det är en hopplös ekvation. Någonstans längs vägen har vi accepterat att detta är ett individuellt problem, som vi inte alls gemensamt ansvarar för, utan som ska lösas av de där lättlurade, fåfänga kommunpolitikerna. Några vill lansera ”krympa smart”, men det gör o-u-t-h-ä-r-d-l-i-g-t ont, jag känner inte till någon som lyckats, och bisarrt nog kostar det rätt mycket pengar att demontera välfärden. Har ni kollat vad det kostar att riva en gammal skola på sistone?
Kommunen, denna märkliga illusion av lokalt självbestämmande, har i realiteten inte bara ansvar för vård, skola, omsorg; det är också i väldigt hög grad så att man svarar för något mycket större; självaste samhällsbygget. Staten har sedan länge övergett regionalpolitiska ambitioner. Att näringslivet ska bära någon slags fokuserad utveckling av samhällsbygget är långtifrån en självklarhet. På många platser i Sverige finns det ingen annan än just kommunen som har några som helst ekonomiska muskler.
Inte LKAB, inte Bruket, inte Skistar, inte staten (duh), ingen lokal Joakim von Anka … kommunen är inte bara den sista utposten i det sociala skyddsnätet, som inte kan svära sig fri från den som tappat taget (oavsett vems felet var), utan den sista utposten när ingen annan driver någonting framåt.
Det finns flera lager av problem i det här. Maktbalansen och ekonomifördelningen mellan stat och kommun. Okunskap om skatteutjämningssystemet. Föreställningen att en kommun med krympande befolkning har redskap för att skapa ”tillväxt” men är för korkad för att göra det. Oviljan att se hur vi övergöder några regioner med statliga och regionala resurser, och svälter andra. Glappet mellan riks- och regionalpolitik. Föreställningen att kommunal verksamhet blir billigare om man slår ihop överbyggnaden med grannkommunen. Slarvandet med begreppet urbanisering. Att allt som händer i den geografiska kommunen blir något som organisationen kommunen ska ställas till svars eller berömmas för. Myten om hur marknaden ger billigare välfärd. Att de flesta svenska kommuner innefattar för många bygder för att någon ska kunna identifiera sig med den, och för många olika delar för att det ska vara värdefullt att ens använda kommunen som begrepp, verktyg och värdemätare för det svenska samhället.
Kontentan; det är lätt att kasta skit när kommunpolitiker satsar på knäppa grejor, men frågan är vad i hela gröna helvete de ska göra när det inte räcker med vård, skola och omsorg? Och DEN frågan är det ytterligt få debattörer som vill ta i.
Uppdatering, lördag 28 februari: Viktor Barth-Kron skriver i DN om att det inte alls är bara glesbygdskommuner som är handsvettigt glada över evenemang och arenor och det har han rätt i. Min analys står dock stadigt, det är någon slags märklig lyteskomik i att skratta åt kommunpolitiker när de använder sig av de enda medel som står till buds. Men det ÄR roligt när det händer nåt, den åsikten delar vi.
Alltså, verkligen enormt tröttsamt: Det är trrrre (3!) år sedan jag skrev om att Så ska det låta presenterade två kvinnor som pianister och lagledare. Och så undrade jag vad grabbarna ska göra nu; när tjejerna inte bara tittar på, är snygga och/eller sjunger. Så ska det låta håller i ambitionen: efter Angelica Alm kom ytterligare en snoppfri musiker; Karin Westerberg. Men i övriga teveproduktioner har det inte hänt ett smack sedan dess, så kan inte någon låna ut Marika och Karin till På spåret? Eller leta upp Kurt Olssons damorkester? Läs mer →
Det är nog bra att börja med det här inlägget; eftersom jag skrivit om tillgängligheten tidigare. Tänka sig att jag verkar få lite som jag vill? I alla fall, Museiutredningen ber om input på hur det här ska kunna gå till, så nu spånar jag. Vilka ”centralmuseerna” är listas här.
Jag tror på medveten digital närvaro; och den kan se ut på olika sätt. Till att börja med en anständig hemsida och en (motsvarande) youtubekanal som presenterar stället och bygger relationer redan innan besöket, det är ju närmast en hygienfaktor. Vidare; tänk t ex en studiecirkel som kan koppla upp sig via (motsvarande) Skype och få ett skräddarsytt föredrag av superexperten på ett visst ämne. Experten svarar såklart på frågor.
Digitala visningar som det här på Nationalmuseum i Oslo. Livesänt; eller en färdig filmproduktion med möjlighet till tvåvägskommunikation efteråt? Visningar och föreläsningar särskilt gjorda med tanke på grundskolans kursplaner i olika ämnen. Medfinansiering lokalt via (idag) Skapande skola? Polls där eleverna får rösta fram sitt favoritverk/välja fördjupning/styra slutet på historien, det finns ju massa sätt att interagera.
Att flytta objekt, absolut! Popup-museer i miniformat, där man inte förväntar sig? Men det är lättare att flytta film – och människor, för den delen. Jag menar verkligen det jag skrev i det tidigare inlägget, att ett museum inte är en massa prylar, upplevelsen skapas ju av människor i verksamheten. En museiambassadör som reser runt? Och tar med sig input hem, såklart.
Det här ser förresten väldigt intressant ut; i samverkan med FHP. (Inte sett själv. Däremot Da Vinci från London, det var häftigt. I en yttepytteliten bio i en yttepytteliten by, med kaffe och kaka efteråt.)
Om jag jämför olika regionala verksamheter jag kommit i kontakt med så är det nog dessvärre museerna som är lite sämst på att arbeta med regionalt perspektiv. Musik och teater är generellt bäst, de är ju av naturen turnerande, och konsulenterna måste ju uppsöka sina nyttjare, annars blir det ingen verkstad alls. Det luckras upp på museerna, det ska jag ge dem, inte minst tack vare teknikens förtjänster och Skapande skola för barn och unga. Men huvudsakligen bygger de sin verksamhet på att man förr eller senare måste ta sig dit, även om det ryker en hel skoldag för ett tvåtimmarsbesök. Resekostnader och tidsåtgång gör att en del skolor avstår, så verksamheten reduceras tyvärr till en angelägenhet för de närmast sörjande boende och de redan engagerade. Nej, jag missunnar inte barnen ett besök, och inte museet sina besökare heller. Men när de inte gör sitt yttersta för alla barn i hela sitt län oavsett skolans ekonomiska muskler och intresse blir jag ledsen. (Ja, jag fattar att det är svårt. Men vem har sagt att det ska vara enkelt att ha ett offentligt uppdrag?!?)
Har länge hyst en halvhemlig beundran för Curt Persson i Norrbotten, förresten, han som skryter om att driva landets mest decentraliserade länsmuseum. (Just bytt jobb, tror jag). Han gjorde mig först uppmärksam på hur man uttrycker sig för att markera centrum/periferi; ”det är ju så roligt att komma UT till er i Svappavaara …”. Sedan dess försöker jag bära med mig min verksamhet IN hos människorna jag ska serva. Och jag ska vara mycket tacksam om jag får det, komma IN, alltså. Och aldrig, aldrig ska jag glömma vad som redan fanns på platsen innan jag kom dit. Månget gott försök att frälsa landsbygden med kultur har fallit offer för sin egen förträfflighet och brist på lyhördhet.
I alla fall, den lyckliga följden om jag får till det, om jag når min målgrupp, vi lyckas kugga i varandra och mötet uppstår, är att hela min verksamhet får en större legitimitet – och för centralmuseerna kommer de fysiska besökarna bara att öka när de får fler beröringspunkter med hela landet.
Ska för övrigt säga att jag inte tror att jag kommer med något som är ohört. Allt prövas och görs, det är jag övertygad om, och jag har ingenting att säga om museernas bevarandeansvar, pratar helt ur ett användarperspektiv. Men jag tror att museerna överlag lider av samma syndrom som mina bibliotek; de är högt älskade institutioner som uppfattas som saker/böcker samlade inom fyra väggar och ett tak. Det är en jämrans utmaning att förändra bilden så folk fattar att det är personal och verksamhet och nyttjande som är grejen, vi sysslar med så mycket mer än att ställa böcker i alfabetisk ordning, ju! Men om vi inte lyckas med en perspektivförskjutning så tror jag det går åt fanders för oss alla eftersom vi inte kan göra oss angelägna för dagens ickeanvändare. (De där som helst bara vill låna toaletten, det brukar ju finnas dylika inom de fyra väggarna och taket.)
En vinkel till som @bomarjac skrev om; att ge statliga uppdrag till regionala aktörer. Alla är offentligt finansierade och ägs gemensamt helt eller delvis. Självklart finns det spetskompetens runtom i landet som är värd att spridas. Gemensamma produktioner kan förresten vara något; en museipedagog från ställe A arbetar med resurser från ställe B … skapar ömsesidig högre angelägenhet. Vänmuseer? Vänhemslöjdskonsulenter? Vänteatrar? Koncentrera sig på en region i taget och duscha den i aktiviteter ett tag? Underskattat sätt att skapa närvaro, att fokusera på en enskild plats under en period istället för att försöka breda ut sig överallt hela tiden.
Det jag egentligen tror minst på är fasta filialer på fler ställen. Det skulle behövas rätt många sådana innan koncentrationen av museinärvaro upplevs som förhöjd i hela landet. Att bygga in sig i fasta kostnader och fysiska ramar är ju inte heller så smart om man vill förändra något framgent. Samverka med det befintliga måste vara mer effektivt. Där är ju de svenska folk- och skolbiblioteken en uppenbar partner, ett finmaskigare nät i Sveriges alla vinklar och vrår får man leta efter.
Forum för levande historia gjorde en snitsig grej som kom till min bibliotekschefsinkorg; en pdf-baserad utställning på åtta sidor inför 27 januari. Att skriva ut i A3 och sätta upp, använda som läsning i klassrummet, visa digitalt. Det tog mig inte många minuter att komma åt, men gav mig en aktuell utställning som jag aldrig hade kunnat göra själv. (Vi kompletterade såklart med böcker, vi har ju gott om sådana på biblioteket.)
Jag tar och försvarar mig på en gång eftersom jag fått skäll för att jag tror på digitala relationer; nej, jag hatar inte lajvupplevelser, eller att dela rummet med en utövare eller ett verk. Som ex-musiker har jag helt och hållet koll på vad som kan hända i mötet med publiken; något som aldrig går att återskapa, förklara eller spara. Och det ska offentlig sektor värna alldeles bestämt. Men om jag jämför med mat så kan man inte bara äta när man har råd med det allra finaste köttet eller de pickligaste primörerna, det är nödvändigt med vardagspasta och havregrynsgröt också, om man inte vill svälta ihjäl. Och vet ni, under rätt omständigheter är den där gröten alldeles, alldeles underbar. (Känner att den här liknelsen haltar rejält, men ni får leva med det.)
Jag tror att det är Lotten som presenterat sig så; och nu är det både bildligt och bokstavligt pyttipanna i skallen och på bloggen. Kära Coop Änglamark som stått för dagens frukost och lunch; ägg, potatis, bacon och korv, allt ner till och med smöret var ekologiskt tack vare er! Jag är väldigt glad över att jag får den servicen i butiken i min lilla, lilla tätort. Tack för att jag räknas! Tack för att ni vill försöka tillgodose mina behov!
En av mina trevliga medtwittrare (jo, jag har några otrevliga också, för att hålla blodtrycket uppe) uppmärksammade mig på Lena Anderssons text i DN igår;
Ungefär sådär är vi människor, en del institutioner vill vi verkligen ha relationer med. Inte alla, men banken, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och några till vill vi kunna prata med, vill vi fråga så vi är säkra på att vi gör rätt … och det leder tanken vidare från korv till det som kommer att bli mina biblioteks slutgiltiga konkurrensfördel.
Konstaterar bistert att de statliga och regionala snart har lämnat min #landsbygd helt & hållet. FK, AF, Lst & Migverk fjärrstyr …
Det är nämligen riktiga människor på bibblan. De lånar inte bara ut böcker, de svarar på frågor om allt, hjälper till med blanketter, lånar ut datorer, visar hur man lånar om på nätet etc, och hur mycket de än jobbar med att höja den digitala delaktigheten så är det mänskliga möten som gör dem fullkomligt oumbärliga. När det är dags bygger de arken. Och deras redan mycket höga trovärdighet kommer bara att öka, eftersom de är människor som finns där människor finns.
Som bibliotekschef har jag det alltså roligare på jobbet än den lokala arbetsförmedlingschefen. AF:s kontor i den lilla, lilla tätorten är nämligen ett av de som fortfarande står på slaktalistan. Chefen måste ändå säga att humhum, självklart är ambitionen att servicen ska vara lika bra eller bättre fastän personalen kommer att sitta en timme härifrån.
Den här hälsningen är till henom och får gärna läsas även av GD Mikael Sjöberg och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson:
Vet du, lilla vän, servicen har inte en chans i helvete att bli bättre eller lika bra. Om man bortser från det helt sjuka att YTTERLIGARE statliga jobb flyttas från landsbygd till stad så kommer Arbetsförmedlingen – som är till för alla som behöver, alla överallt – att bli sämre.
Det är det personliga mötet som betyder något. När man förhandlar bolån, söker jobb, synkar läkarintyg och sjukersättning, fyller i blanketterna så A-kassan funkar – det är mötet som ger resultat. Inbilla dig inte att du kan upprätthålla någon service medelst fjärrstyrning. Inbilla dig inte att någon tror på det du säger. Eller att någon ens tror på att DU tror på det du säger. Och inbilla dig inte att din myndighets trovärdighet kommer att bestå, för ni finns inte där människor finns. Det kan bara gå åt helvete för AF.
Men var inte bekymrad för oss, lille vän, när staten dragit sig tillbaka så finns det fortfarande kommunala bibliotek i den lilla, lilla tätorten som tar hand om människorna som ni lämnat efter er. Du kan lita på att biblioteken hjälper till, med blanketter och frågor, idag och imorgon och alla dagar intill tidens ände, trots att de förlorade ytterligare skatteinkomster och hyresintäkter när ni stack.
Det går fint att kommentera i fältet nedanför om du representerar AF eller departementet eller rentav är minister. För min egen del hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer vara beroende av AF:s fjärrstyrda service. Och så blir jag glad om framtiden erbjuder en ekologisk korvsnutt i affären då och då.
Här kommer en fotnot till övriga läsare på en gång. Som chef i offentlig sektor vet jag att man kan nå en kritisk punkt när underlaget är för litet. När eleverna i skolan är för få, när totalen inte klarar högre nyckeltal – men min omnejd lider ju inte av för LÅG arbetslöshet. Och förlåt om jag påpekar det uppenbara men arbetslösheten kommer ju för fan att ÖKA DIREKT när AF försvinner. Räknat i akademikertjänster gissar jag att vi pratar om hela procentenheter. Och kanske skulle bara det vara okej, men Migrationsverket har redan kontoret i närmsta stad, Länsstyrelsen, Försäkringskassan, alla länskulturinstitutioner, hela landstinget etc likaså. Och när personal och besökarna ändå måste vara i staden så passar de på att handla, klippa sig, lämna in bilen, shoppa … så försvinner ytterligare skatteunderlag, ytterligare hyror, ytterligare service på landsbygden. Det är så dumt. Det är så jävla, jävla dumt.
Jag har ett kluvet förhållande till mat; å ena sidan älskar jag att äta den, å den andra gillar jag inte att laga den. Det gör kosthållningen i stora skogen lite andefattig, men det finns en twist. Eftersom jag tror oändligt mycket på ekologiskt lantbruk och gärna handlar närproducerat så hamnar det saker som måste åtgärdas i skafferi, kyl och frys. Stödköper alla möjliga styckningsdetaljer när min lilla, lilla Konsumaffär tar hem ur Änglamarksortimentet och då får man ju laga efter läge.
Senast landade det 13 kilo lammkött i frysen, och jag har hittat den perfekta smaksättningen hos Lotta Lundgren. Röd pesto (vilken som helst), riven vitlök, kanel och citron (zest eller saft) blir en helt sagolik smakkombo till alla delar av lammet; jag har gjort moussaka, lasagne, färsbiffar (med och utan fetaost) och ugnsstekta entrecote-skivor med Lottas smaksättning och allt har blivit proffsgott.
Till dagens lammvariant – det var entrecoten, det – så testade jag ett tips från Ökenråttan som hänger hos Lotten till vardags; potatisklyftor och lök i ugn. Ungefär såhär;
Hyggligt mycket potatisklyftor (jag tog med skal)
Några lökar i klyftor
Lägg i ugnsform (det blev ett par centimeter tjockt) och häll över olivolja och så en rejäl skvätt vitt matlagningsvin (2-3 dl) som du värmt och löst upp en buljongtärning i. Salt, peppar och rosmarin därtill. Ställ i ugn i ca 200 grader i en timme. Det blev himla bra! Vinet och oljan kokar ner efter ett tag, så potatisen blir lite lagom mosig men inte bara gegga. Rör om en gång under tiden. Jag råkade hälla på lite panko-ströbröd och riven parmesan på slutet, förresten. Nästan allt blir godare med extra fras och sälta, så även denna sympatiska potatisvariant.
Jaha, eftersom detta nu är en matlagningsblogg så ska jag förstås ha en bild på resultatet; såhär blev det:
Jag tackar Ökenråttan för tipset! Trevlig helg, hörni.
Årets statistiskt säkerställda biobesök är avklarat. Valet föll på ”Pride” och det var Bill Nighy som fällde avgörandet. När jag nu ska recensera filmen får jag lite problem, eftersom det är en del som skaver i berättandet. Hur man karaktäriserar en grupp människor; vare sig det gäller flamboyanta bögar eller inskränkta landsbygdsbor, det tenderar att balansera på en väldigt smal linje. Ett litet steg över den linjen blir buskis, kränkande och fördummande. Om gruppen är nödvändig för dramatiken måste den ändå särskiljas, med risk för ovanstående.
I det här fallet är det inte mycket att fundera på; historien är sann och de flesta karaktärerna verkliga personer som lever idag. Det fanns verkligen en LGSM, Lesbians and Gay men Support the Miners, en stödgrupp som samlade in pengar till de strejkande gruvarbetarna i Dulais, Wales. Flera av huvudpersonerna presenteras i den här artikeln från The Guardian. Läsvärd!
Berättandet är lite udda i filmen, det är inte en lång uppbyggnad till en stor klimax där hjältehornen eller smörstråkarna kommer in. Snarare får vi följa personerna i flera olika trådar där upplösningen i ett scenario kommer i förbifarten i ett annat. Splittrat, men inte oangenämt. Lite smetigt blir det ibland och som hittepå hade det nog varit rätt påfrestande eller rentav otrovärdigt.
Hur många huggkubbar blir det för ”Pride”? Mja, fyra av fem, faktiskt. Mest för att historien är fantastisk och väl värd att uppmärksammas. Gå för all del och se den,världen verkar lite, lite bättre en stund och det är ju välgörande i detta mörkrets tidevarv.
”All out! Dancing in Dulais” är gruppens egen dokumentär från 1985, och den ska du inte se i förväg om du tänker se ”Pride”. Biofilmen har en hel del nyckelscener tagna direkt ur verkligheten.
Ser man på, även DN ger en fyra i betyg. Med ungefär samma invändningar. SVD klämmer till med en femma; fast det är fem av sex, det. Och de poängterar förstås det socialistiska understråket, något som är väldans nertonat i filmen. HD sätter inte siffror men gillar’t och konstaterar att verklighetsförankringen lyfter det som kunnat bli en gräddbakelse med maränger, marsipan och tryfflar. Expressen fylls av hopp och säger fyra av fem, men Aftonbladets webtevespektakelspelare startar automatiskt så dit länkar jag inte, minsann. Otyg!
Om jag själv ska välja den allra bästa jullåten på youtube blir det återigen ett klipp ur det allra sista avsnittet av Studio 60 on the Sunset strip. För att drabbas av det hela krävs det kanske att man känner till att den manliga hjälten lagt ner knarket och friar till sin hjältinna som väntar någon annans barn, eller egentligen att man sett hela den enda säsongen och gillat den – och det verkar bara ha varit jag. I alla fall, musikerna som spelar gör det som en del i en välgörenhetsrörelse i verkligheten, som bland annat samlade in instrument och startade musikskolor i New Orleans efter Katrina. Det är Troy ”Trombone shorty” Andrews som leder ensemblen. Och O holy night har aldrig, aldrig varit vackrare i instrumental tappning. Jag bölar varje gång. Särskilt såhär på kvällskvisten när det visade sig att julafton blev ganska bra.
God jul, kloka och vackra människor!
Redan ifjol var förresten jullåtandet lite lätt ostrukturerat, men genomfördes med benäget bistånd av LL99, första inlägget har du här.
2011 var första året, det börjar här med just Studio 60.
Jullåtskavalkaden 2012 innehåller ett gäng storslagna favoriter och börjar här.
Här fortsätter gästbloggaren LL99 sin odyssé bland julmusikens höjdare;
Så till de 10 bästa jullåtarna:
10. Jeff Beck Amazing Grace: En relativt okänd version av Amazing Grace för de flesta men Jeff Beck gör det bra, så bra att det ger en topp 10 plats på listan.
09.Traditional Auld Lang Syne – Spirit of the Glen – Journey – The Royal Scots Dragoon Guards: En mycket vacker, lite modernare, version av en ”klassisk” säckpipelåt. The Royal Scots Dragoon Guards gör det väldigt bra.
08. Sissel Kyrkjebø – Stilla Natt: Sissel sjunger fint, vacker och stämningsfullt men det känns lite för välpolerat så det räcker bara till en åttondeplats.
07. Girlschool – Auld Lang Syne: Girlschool öser på både ordentligt och bra. Härligt ös i denna klassiska nyårsdikt. Det rockar och det innebär att de kammar hem sjundeplatsen.
06. Baskery – Time of Giving: Baskery är ganska okända i Sverige men de tre systrarna Bondesson som utgör Baskery är dock fantastiskt duktiga på att både spela och sjunga. Vacker stämsång kommer på köpet.
05. Joe Lynn Turner , Bruce Kulick, Bob Kulick, Rudy Sarzo & Simon Wright – Rockin’ Around The Xmas Tree: Gubbsen river loss en riktigt julstänkare men håller det hela ändå väldigt städat. Joe Lynn Turner gör en gedigen sånginstats och det hela stänker upp på femteplats.
04. Slade – Merry Christmas Everybody: Slade leverar som vanligt och denna dänga håller fortfarande bra klass men det räcker ändå inte till
03. Blackmore’s Night – Hark The Herald Angels Sing / Come All Ye Faithfull: Richie Blackmore och hans fru Candice Night utgör duon Blackmore’s Night får här till en riktig fullträff i form av ett medley bestående av julsångerna Hark The Herald Angels Sing och Come All Ye Faithfull. Vackert och elegant gitarrspel möter vacker skönsång från Night.
02.The Pogues Featuring Kirsty MacColl – Fairytale Of New York: En av de mest välkända och populära jullåtarna. En mycket fin jullåt där både Shane, Pogues och Kirsty glänser. Klockren text som befriande nog visar att julen för vissa är annat än glögg, pepparkakor och julklappar.
Det räcker dock inte riktigt ända fram för på första platsen hittar vi…
01. Jussi Björling – O Helga natt: Vad säger man? Magiskt, maffigt, mäktigt, trollbindande, tårframkallande och mästerligt. Kanske den bästa versionen av O helga Natt/O holy night/”Cantique de Noël” som någonsin gjorts.
O Helga natt sjungen Jussi Björling är stjärnklar etta på listan över de bästa jullåtarna.
… och vi tackar allra varmast LL99 för gästinläggen! Det är ju en baggis att blogga när någon annan skriver och letar klipp! God jul och ha det fint, hördu.
Kulturchefen 